Irma min mor....

 

Varför försvinner aldrig smärtan??? Det är nu 30 år sedan du drog ditt sista andetag, lyfte dina vingar och begav dig till den plats, bortom ljuset, där smärta och elände ej längre existerar.  Det är den tanken jag låtit rota sig i mitt sinne...för att härda ut...för att inte explodera i ångest och tårar över att du ej längre finns här hos mig... Saknade är outhärdlig vissa dagar...När har man sörjt  färdigt?? Hur ska man kunna gå vidare?  Känslan av att ha blivit lämnad ensam kvar försvinner inte...  Jag hann ju knappt lära känna dig...varför är livet så orättvist! Jag var ju bara 7 år och behövde dig som allra mest...Om jag bara kunde få EN dag med dig igen... Att en enda dag få lära känna dig... hur du är och känna dina känslor...

Att känna dina armar runt mig och känna din hand stryka min kind...

-Var inte ledsen vännen min.. Jag behöver det så väl... för att orka härda ut detta livet ut tills den dag vi äntligen får mötas igen..

Du fattas mig.....

 

Minns du sången du tyckte så mycket om??? Den som Charlie Chaplin skrev....

 

SMILE though your heart is achin´

SMILE even though it´s breakin´

when there are clouds in the sky

you´ll get by

If you just SMILE through your fear and sorrow...

SMILE and maybe tomorrow

You´ll se the sun come shining through

for you....

Light up your face with gladness....

Hide every trace of sadness

Although a tear may be ever so near...

That´s the time you must keep on tryin´

SMILE what´s the use of cryin´

You´ll find that life is still worth-while

If you just SMILE....